Pekka

Dimman låg tät över fredagskvällens Stockholm och nere i Stadsgården rådde som vanligt kaos. Myriader av passagerare hade samlats i terminalen. Bland de ringlande köerna som bildats genom den trånga terminalen återfanns truckchauffören Pekka – purfinnen som flyttat till Sverige.

Ständigt detta väntande, och alla dessa barnvagnar, gälla barnskrik, bråkande föräldrar, japaner, ryssar. Jag blir tokig. Kan de inte åka på vardagskvällarna istället, tänkte han samtidigt som han fingrade på sin mobil

Han funderade även på lilla paketet, det han med omsorg stuckit längst ner i ryggsäcken, som han skulle leverera när båten ankom hamnen nästa morgon. Det skulle nog gå bra, filosoferade han. Boken med alla adresser och telefonnummer hade han i säkert förvar i innerfickan på sin slitna men klädsamma kavaj. Mobilen ringde. Han svarade.

Efter inspektion av hytten hamnade Pekka på däck 7, i puben, och blev underhållen av en falsksjungande trubadur som levererade den ena låten efter den andra, mest Cash- och Dylancovers. Inget vidare, men musikgenren tilltalade Pekka eftersom Dylan var en husgud. Cash hamnade inte långt efter.

Pekka bestämde sig för ett miljöombyte, inget drag i puben, och begav sig till Dancing Palace, en våning upp. Där hade bandet redan kört igång och på dansgolvet var det febril verksamhet, par tätt omslingrade, ett gäng tonårstjejer gjorde sig till och hade kul, och vid disken hade barpersonalen fullt sjå med att servera törstiga partytrånande passagerare.

Promillehalten bland de festsugna var redan hög. Var skulle detta sluta? Fanns det vakter ombord? Flera av resenärerna hade problem att skilja på verklighet och illusion. En bisarr syn, tyckte Pekka.